Medeltiden är den period i Europas historia som ligger mellan antiken och modern tid, ungefär från år 500 till 1500. Epoken brukar räknas från Västromerska rikets fall år 476 och slutar runt 1500, när renässansen, de stora upptäcktsresorna och reformationen förändrade Europa. I Norden började medeltiden senare: i Sverige räknas den från ungefär 1050 till 1520.
Under medeltiden spred sig kristendomen över hela Europa, kungar byggde upp starka riken, städer och universitet växte fram och kyrkan fick enorm makt. Det var också epoken för korstågen, riddare, kloster och digerdöden. Nedan går vi igenom vad medeltiden var, hur den delas in och hur människorna levde.
| Fakta om medeltiden | |
|---|---|
| Europa | Ungefär år 500–1500 |
| Sverige | Ungefär år 1050–1520 |
| Början | Västroms fall 476 och de stora folkvandringarna |
| Slutet | Runt 1500: Konstantinopels fall 1453, Columbus resa 1492, reformationen 1517 |
| Perioder | Tidig medeltid, högmedeltiden och senmedeltiden |
| Samhällssystem | Feodalismen, med tre stånd: de som bad, de som krigade och de som arbetade |
| Största katastrof | Digerdöden 1347–1352 |
Vad är medeltiden och varför heter den så?
Medeltiden är en historisk period, och namnet är en efterkonstruktion. Uttrycket skapades av människor som levde under renässansen, som ansåg att de hade återupptäckt antikens storhet. Tiden mellan antikens slut och deras egen tid blev därför en mellantid, på svenska medeltid.
Den italienske författaren Francesco Petrarca (1304–74) var den förste som beskrev sin egen tid som ett återuppväckande av antika ideal och tiden före som en tid av mörker. I början av 1400-talet beskrev historikern Flavius Blondus perioden som en mellanperiod. Begreppet cementerades på 1600-talet: fransmannen Charles Du Cange gav ut sitt Glossarium 1678 och tio år senare kom tysken Kristoffer Cellarius med Historia Medii Aevi, medeltidens historia.
När började och slutade medeltiden?
Det finns inget exakt startår, men det vanligaste är 476. Den 4 september det året avsattes den siste västromerske kejsaren, Romulus Augustus, av krigsherren Odovakar. Romerska rikets fall i väst, kristendomens seger och de stora folkvandringarna skiljer medeltiden från antiken. Bland historiker anses 476 ändå vara en förenkling, eftersom livet och den romerska kulturen fortsatte i de flesta provinser.
Slutet är lika tänjbart. För Europa som helhet anses 1500 ofta vara slutet på medeltiden, och tre händelser brukar användas som gräns:
- 1453: turkarna erövrar Konstantinopel och Bysantinska riket faller.
- 1492: Christopher Columbus första resa till Amerika.
- 1517: den protestantiska reformationen inleds.
I de yttre delarna av Europa började och slutade epoken senare. I Danmark och Norge räknas 1536 som medeltidens slut, då kung Kristian III påbörjade reformationen.
Medeltidens historia: tidig medeltid, högmedeltiden och senmedeltiden
Medeltiden delas in i tre större perioder. Gränserna skiljer sig mellan Europa och Norden:
| Period | Europa | Norden | Kännetecken |
|---|---|---|---|
| Tidig medeltid (äldre medeltid) | Ca 450–1000 | Ca 1050–1200 | Decentralisering och låg tillväxt |
| Högmedeltiden | Ca 1000–1350 | Ca 1200–1350 | Ekonomisk tillväxt, fler människor, starkare kungamakt |
| Senmedeltiden | Ca 1350–1500 | Ca 1350–1520 | Pest, kriser och stagnation, men också starkare stater |
Tidig medeltid präglades av folkvandringarna. Goter, franker, vandaler, anglosaxare och hunner flyttade in i det gamla romarriket och den gamla centralmakten slogs sönder. Den frankiske kungen Karl den store byggde upp ett rike som omfattade Frankrike, Lågländerna, delar av Tyskland och stora delar av Italien. I början av 800-talet kröntes han till kejsare av påven, men riket delades upp av hans sonsöner. I öst levde Bysantinska riket vidare, men den Justinianska pesten som bröt ut år 541 dödade omkring hälften av befolkningen där.
Högmedeltiden var en tid av tillväxt. Barbarinvasionerna upphörde, jordbruket gav mer och Europas befolkning ökade. De första medeltida universiteten bildades från 1080 och framåt, och stora katedraler byggdes, först i romansk och senare i gotisk stil. Här finns också mycket av den medeltida konst som är bevarad i dag.
Senmedeltiden började med missväxt och hungersnöd, och sedan kom digerdöden. Samtidigt blev staterna starkare, bland annat genom hundraåriga kriget mellan England och Frankrike.
Hur såg livet och samhället ut under medeltiden?
Det medeltida samhället vilade på jordbruket. I Europa var nio tiondelar av befolkningen bönder. Under hög- och senmedeltiden präglades samhället av det system som senare kallats feodalismen: personliga band mellan en vasall och en feodalherre, med rättigheter och skyldigheter för båda parter. Den som fick jord av sin herre skulle i gengäld ge honom stöd och krigstjänst.
Samhället beskrevs som tre stånd:
- De som bad (oratores): präster, munkar och nunnor i kyrkan.
- De som krigade (bellatores): adeln, som senare blev en tydlig klass av riddare.
- De som arbetade (laboratores): bönderna, som producerade maten åt alla tre.
De två översta stånden utgjorde aldrig mer än några procent av befolkningen. Riddare red till strid med stigbygel och stabila sadlar, och under högmedeltiden växte en riddarkod fram: en god riddare skulle vara rättvis, modig och försvara den kristna tron och de svaga.
Kyrkan, klostren och religionen under medeltiden
Ingen institution var viktigare än kyrkan. Den katolska kyrkan med påven i Rom som ledare formade hur människor levde och tänkte. Kyrkans lära var att livet på jorden bara var ett förspel till det eviga livet efter döden, och den som inte följde kyrkans regler hotades med helvetet eller bannlysning. Alla betalade tionde, en tiondel av inkomsten, till kyrkan.
Kyrkan var också samhällets mest välorganiserade administration. Det var genom klostren, senare katedralskolor och till slut universitet, som undervisningen ordnades, och i klostren översattes antikens filosofiska verk. Kyrkan stod även för fattigvård. Kristna som tolkade tron på annat sätt räknades som kättare och kunde straffas hårt, och den första europeiska häxprocessen hölls 1428.
Kyrkan hade sina kriser. Påvedömet flyttades från Rom till Avignon mellan 1305 och 1378, och sedan följde den stora schismen 1378–1417. I slutet av medeltiden bar kristendomen på frön till splittring, en gryende protestantism, som ledde fram till reformationen på 1500-talet.
Krig, korståg och digerdöden
Medeltiden var inte bara krig, men konflikterna formade epoken. Korstågen (1096–1291) var de krig som skulle erövra Jerusalem och det Heliga landet från muslimerna. Det fanns även korståg mot Bysantinska riket, mot muslimska stater på Iberiska halvön och mot hedningar i Baltikum och Finland.
Den största katastrofen var ändå inte ett krig. Digerdöden, en pandemi av böldpest och lungpest, kom till Europa 1347 och härjade fram till 1352. Uppskattningarna varierar från en tredjedel till upp till hälften av Europas befolkning. Folkmängden återhämtade sig först någon gång på 1500-talet, och i både städer och på landsbygden slutade stora delar av samhället att fungera.
Handel, städer och teknik
Många av dagens storstäder växte fram under medeltiden, tillsammans med en stark borgarklass. De största städerna, Venedig, Milano, Florens och Paris, hade som mest omkring 100 000 invånare. Mindre städer som Brygge, Lübeck och London låg alla vid havet eller vid en större flod.
Handeln organiserades bland annat genom Hansan, ett tyskt handelsförbund som leddes av städer som Lübeck, Hamburg och Danzig. Hansan styrde handeln från Novgorod i öster till London i väster och från Bergen i norr till Brygge i söder. Gillen och skrån bildades framför allt under senmedeltiden.
Tekniken gick framåt, särskilt inom jordbruket. Från 700-talet och framåt användes hästar och plogar av metall mer, och väderkvarnar och vattenkvarnar underlättade arbetet.
Medeltiden i Sverige: när det svenska riket växte fram
I Sverige räknas medeltiden från ungefär 1050 till 1520. Vid medeltidens början var Sverige inget enat rike, utan flera små kungadömen och hövdingadömen. Kristendomen fick fäste under 1000-talet och ersatte asatron, och Olof Skötkonung blev den förste svenske kung som lät prägla mynt.
Under 1100- och 1200-talet stärktes kungamakten. Birger jarl brukar räknas som en av dem som lade grunden till det svenska riket: han införde lagar och grundade städer, och landskapslagar som Upplandslagen visar hur rättssystemet fungerade. De första svenska städerna var bland andra Sigtuna, Visby, Stockholm, Kalmar och Uppsala, och Hansan fick stort inflytande i Östersjön. Visby ringmur är Nordeuropas bäst bevarade medeltida stadsmur.
De flesta svenskar var självägande bönder, vilket skilde Sverige från många andra europeiska länder där feodalismen var mer utbredd. Digerdöden drabbade Sverige vid mitten av 1300-talet. År 1397 ingicks Kalmarunionen mellan Danmark, Norge och Sverige, och missnöjet med det danska inflytandet ledde bland annat till Engelbrektsupproret på 1430-talet. Medeltiden slutade med Stockholms blodbad 1520, Gustav Vasas kröning 1523 och reformationen 1527.
Var medeltiden en mörk epok?
Uttrycket den mörka medeltiden är missvisande. Under renässansen och upplysningstiden såg man medeltiden som en barbarisk tid där kulturen från antikens Grekland och Rom hade försvunnit. Dagens historiker ser i stället epoken som den period då grunden för det moderna Europa lades: en dynamisk tid med nya städer, universitet och tekniska framsteg.
Begreppet mörk syftar egentligen på den äldre medeltiden, ungefär 500–1000, eftersom det finns så få bevarade källor från den tiden. Mörk betyder i det sammanhanget snarare tyst än dålig. Medeltiden är också den första historiska perioden i Sverige, med skriftliga källor som Vallentunakalendariet, Sveriges äldsta bok. Skrivna källor och arkeologiska fynd kompletterar varandra, och tillsammans ger de en bild av hur även vanliga människor levde.
