Stockholms blodbad var de avrättningar som ägde rum på Stortorget i Stockholm den 8–9 november 1520. Bara några dagar efter att den danske kungen Kristian II krönts till svensk kung lät han gripa en stor del av sina tidigare motståndare, som dömdes för kätteri. Biskopar, adelsmän, borgmästare och vanliga borgare avrättades, sannolikt mellan 80 och 100 personer. Bödelns egen siffra var 82.
Blodbadet skulle krossa motståndet mot Kalmarunionen en gång för alla. Det fick motsatt effekt. Inom några år hade Gustav Vasa tagit makten och Sverige lämnat unionen med Danmark, och den danske kungen gick till svensk historia som Kristian Tyrann.
| Fakta om Stockholms blodbad | |
|---|---|
| När | Rannsakning 7 november, avrättningar 8–9 november 1520 |
| Var | Stortorget i Gamla stan, Stockholm |
| Ansvariga | Kung Kristian II och ärkebiskop Gustav Trolle |
| Formell anklagelse | Kätteri, för angreppet på ärkebiskopens borg Stäket |
| Antal döda | 82 enligt bödeln, uppgifterna varierar mellan 50 och 120 |
| Kända offer | Biskoparna av Strängnäs och Skara, Erik Johansson (Vasa) |
| Följd | Gustav Vasas befrielsekrig och Kalmarunionens slut |
Bakgrunden: konflikten bakom blodbadet
Sverige, Danmark och Norge hade haft gemensam kung sedan Kalmarunionen bildades 1397, men i Sverige var unionen ständigt omstridd. Under kungens frånvaro styrde en riksföreståndare landet, och flera av dem, som Sten Sture den äldre efter slaget vid Brunkeberg 1471, drev en linje som gav Sverige stor självständighet.
Den direkta konflikten bakom blodbadet började 1515. Gustav Trolle blev ärkebiskop i Uppsala och fick av påven rätt att hålla egna soldater på borgen Almarestäket, i dag kallad Stäket. Trolle var unionsvän. Riksföreståndaren Sten Sture den yngre misstänkte honom för att gå den danske kungens ärenden, drog in länet kring borgen och belägrade den. Vid ett riksmöte i Stockholm i november 1517 beslutades att Stäket skulle rivas och att ärkebiskopen var skyldig till förräderi. Trolle avsattes och fängslades i Västerås.
Det var detta beslut som tre år senare skulle kosta många av dem som skrivit under livet. För kyrkan var angreppet på en ärkebiskop ett brott mot kyrkan själv, och påven gav danska biskopar rätt att bannlysa de skyldiga.
I januari 1520 anföll Kristian II Sverige för att ta den svenska tronen. Sten Sture sårades i strid vid Bogesund och dog av skadorna. Hans änka Kristina Gyllenstierna försvarade Stockholm hela sommaren, men i september 1520 kapitulerade staden mot löfte om full amnesti för alla som kämpat mot kungen.
Kröningen av Kristian II på slottet Tre Kronor
Den 4 november 1520 kröntes Kristian II i Storkyrkan. Därefter följde tre dagar av fest på slottet Tre Kronor, dit kungen bjudit stormän, präster och Stockholms ledande borgare, också de som tidigare stått på Stures sida. Kungen hade förklarat att gammalt groll var glömt.
Den 7 november stängdes slottets portar och gästerna samlades i stora salen. Gustav Trolle läste upp en anklagelse mot alla som 1517 beslutat att riva Stäket. Eftersom kätteri var ett brott mot kyrkan gällde inte kungens amnesti, som bara omfattade brott mot kronan. De anklagade låstes in över natten, och dagen efter dömde en andlig domstol dem till döden.
Avrättningarna på Stortorget
De dömda fördes ut till torget i rangordning. Först avrättades biskop Mattias av Strängnäs och biskop Vincent av Skara, därefter riksråd och adelsmän, sedan tre av stadens borgmästare och flera rådmän. Biskopar och adel avrättades med svärd, vilket räknades som det värdigaste straffet. Övriga avrättades med yxa eller hängdes i en galge som rests på torget. Stockholmarna hade fått order att hålla sig inomhus.
Bland adelsmännen som avrättades fanns Erik Johansson (Vasa), far till Gustav Vasa, samt Joakim Brahe och Erik Abrahamsson (Leijonhufvud). Andra dagen fortsatte avrättningarna med borgare, adelsmännens tjänare och några åskådare. Prästen Olaus Petri, som var ögonvittne, skriver att en man vid namn Lasse Hass halshöggs bara för att han grät åt det han såg.
Det regnade, och enligt Olaus Petri rann blodet blandat med vatten ner längs gränderna från torget. Kropparna låg kvar i flera dagar innan de fördes till Södermalm och brändes. Sten Stures lik grävdes upp och brändes tillsammans med dem.
Hur många dog i Stockholms blodbad?
Ingen vet exakt. Siffrorna i källorna går isär beroende på vem som räknade:
- 50–60 personer enligt Gustav Trolle, som hade skäl att hålla siffran nere.
- 82 personer enligt bödeln Jörgen Homuth, som fick bättre betalt för halshuggning än för hängning.
- Drygt 90 personer enligt Olaus Magnus tidigare uppgifter.
- Över 120 personer enligt anteckningar som Olaus Magnus gjorde i marginalen på sitt exemplar av den danska krönikan Gesta Danorum.
De flesta historiker landar i att mellan 80 och 100 personer avrättades. Även forskningen ger en annan bild än skolböckerna: det var inte adeln som drabbades hårdast utan Stockholms borgerskap, ett 40-tal borgare var bland de dömda.
Vem bar skulden: Kristian Tyrann eller Gustav Trolle?
Frågan om vem som drev fram blodbadet har sysselsatt historiker i 500 år. Formellt var det Gustav Trolles kätteriprocess, och ärkebiskopen var den som lade fram anklagelserna. Men avrättningar i den omfattningen hade knappast varit möjliga utan att kungen ville dem, och kungens slottshövitsman Didrik Slagheck nämns också som en möjlig drivande kraft.
Nyare forskning pekar dessutom på den tyske borgaren Gorius Holste, som blev borgmästare efter blodbadet och som kan ha använt tillfället att bli av med sina rivaler i stadens borgerskap. Kung Kristian hade handelspolitiska motiv: han ville kontrollera Östersjöhandeln och Bergslagens metaller, och Stures anhängare stod i vägen. Huruvida blodbadet var planerat i förväg eller bestämdes under festdagarna vet ingen säkert.
Följderna: Gustav Vasa och slutet på unionen
Blodbadet blev startskottet för det som kallas Gustav Vasas befrielsekrig. Gustav, vars far avrättats och vars mor och systrar fördes till fångenskap i Danmark, flydde till Dalarna och samlade där ett uppror. Han valdes till riksföreståndare 1521 och till kung 1523. Samma år förlorade Kristian II även den danska tronen. Du kan läsa mer om hans väg till makten i vår artikel om Gustav Vasas liv från Dalarnas uppror till kronan.
Kalmarunionen var därmed i praktiken över. Gustav Vasa använde blodbadet flitigt i sin propaganda, och det var i Sverige som Kristian II fick namnet Kristian Tyrann. Unionen hade ändå satt spår i båda länderna, och mer om relationen till grannlandet Danmark hittar du i vår faktasamling.
Stockholms blodbad förklarad i korthet
- Ärkebiskop Gustav Trolle och riksföreståndaren Sten Sture den yngre hamnade i strid om Stäket, som revs 1517.
- Kristian II erövrade Sverige 1520 och lovade amnesti.
- Efter kröningen den 4 november anklagade Trolle Stures anhängare för kätteri, som amnestin inte gällde.
- Den 8–9 november 1520 avrättades omkring 80–100 personer på Stortorget.
- Upproret som följde gjorde Gustav Vasa till kung och avslutade unionen.
Mer om blodbadet och medeltidens slut
Brasklappen som räddade en biskop
Linköpingsbiskopen Hans Brask hade också satt sitt sigill på beslutet om Stäket 1517. Enligt traditionen hade han gömt en lapp under sigillet med texten “Härtill är jag nödd och tvungen”, och han klarade sig undan. Därifrån kommer ordet brasklapp, ett förbehåll som ska frita den som undertecknar.
Kristina Gyllenstiernas öde
Sten Stures änka dömdes också för kätteri men slapp avrättning. Hon hölls fången i Tre Kronor och fördes sedan till Danmark, där hon satt fängslad till 1524.
Blodbadsplanschen
Den mest kända bilden av blodbadet beställdes av Gustav Vasa 1524 i propagandasyfte. Det ursprungliga träsnittet förstördes i en brand 1802, men en kopia från 1676 finns bevarad på Kungliga biblioteket. Bilden räknas som en av de äldsta avbildningarna av Stockholm och visar bland annat hur de två biskoparna avrättas.
Ögonvittnena som berättar
Det mesta vi vet kommer från tre håll: Trolles anklagelseskrift och domen, som finns bevarade, en berättelse av tre kaniker från Uppsala som skrevs på Gustav Vasas beställning, och Olaus Petris krönika “En Swensk Cröneka” från 1530- och 1540-talen. Krönikan förbjöds senare av Gustav Vasa. Den som vill fördjupa sig kan läsa historikern Dick Harrisons bok om blodbadet eller Lars Ericson Wolkes “Stockholms blodbad” från 2006.
