Carl von Linné: botanikern som gav naturen namn och ordning

Carl von Linné (1707–1778) var en svensk botaniker, läkare och zoolog som lade grunden till hur forskare än i dag namnger och ordnar växter och djur. Det var han som gjorde det till regel att varje art har två latinska namn, ett släktnamn och ett artnamn, som Homo sapiens eller Bellis perennis. Han föddes som Carl Linnaeus i Råshult i Småland, blev professor vid Uppsala universitet och adlades 1757, varefter han tog namnet von Linné.

Under sin livstid skrev han 72 böcker och mer än 300 vetenskapliga avhandlingar. Vid sin död var han en av Europas mest hyllade vetenskapsmän, och han kallas ofta den moderna taxonomins fader eller, mer folkligt, blomsterkungen.

Var växte Carl von Linné upp?

Linné föddes i komministergården i Råshult i Stenbrohults socken, nära dagens Älmhult. Han var äldste son till komministern och senare kyrkoherden Nils Ingemarsson Linnæus (1674–1748) och Christina Brodersonia (1688–1733). Fadern hade tagit släktnamnet efter en väldig lind som växte på gården, och latinets ord för lind blev Linnaeus.

Sommaren 1709 flyttade familjen till prästgården i Stenbrohult. Där anlade fadern en trädgård med fruktträd, nyttoväxter och ovanliga prydnadsblommor, enligt Linné själv den märkligaste i Småland. Fadern var en hängiven amatörbotaniker och lärde sonen latin redan som liten. Linné skrev senare att trädgården “med modersmjölken inflammerat min håg med outsinlig kärlek till örterna”.

Planen var att Carl skulle bli präst som sin far och morfar. I skolan i Växjö ägnade han sig dock hellre åt att samla stenar, växter och insekter än åt teologi och hebreiska.

Studierna i Lund och Uppsala

En läkare i Växjö lade märke till pojkens intresse för botanik, och 1727 skickades Linné till Lunds universitet för att läsa medicin. Där blev Kilian Stobæus hans lärare. Efter ett år flyttade han 1728 till Uppsala universitet, som hade bättre resurser för medicin och naturalhistoria.

I Uppsala fick han handledning av Olof Celsius den äldre och Olof Rudbeck den yngre. Rudbeck blev så imponerad av studentens kunskaper att Linné redan 1730 fick föreläsa i botanik i den botaniska trädgården, den som i dag heter Linnéträdgården. Han blev också nära vän med Peter Artedi, som studerade fiskar. Redan under studietiden skrev Linné en liten uppsats om ståndarnas och pistillernas betydelse för växternas fortplantning, idén som senare blev hans sexualsystem.

Linnés resa till Lappland 1732

Den 12 maj 1732, nära 25 år gammal, gav sig Linné ut på sin första stora resa, till Lappland. Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala betalade, och han reste till häst och till fots med dagbok, papper för att pressa växter och sina manuskript. Det tog elva dagar att nå Umeå via Gävle.

Han letade efter nya växter, djur och mineraler men var lika nyfiken på samernas levnadssätt, som han beskrev ingående. Vill du veta mer om urfolket han mötte finns vår genomgång av samernas historia och kultur. Resan gav underlaget till Flora lapponica, medan själva reseskildringen trycktes först 1889. Ett känt porträtt visar Linné i samisk kolt med blomman linnea i handen, den växt som fick hans namn.

1734 gjorde han en liknande resa genom Dalarna tillsammans med sju studenter, bekostad av landshövdingen Nils Reuterholm.

Systema naturae och åren i Nederländerna

1735 reste Linné till Nederländerna. I Harderwijk försvarade han en avhandling om frossa och blev medicine doktor. Samma år trycktes i Leiden första upplagan av Systema naturae, bara tolv sidor lång. I den delades naturen in i tre riken (växter, djur och mineraler) som i sin tur grupperades i klasser, ordningar, släkten och arter.

Under största delen av tiden i Nederländerna arbetade han som läkare åt bankiren George Clifford på godset Hartecamp nära Haarlem. På två och ett halvt år gav han ut tolv vetenskapliga arbeten, bland dem Fundamenta botanica (1736). 1738 återvände han till Sverige och arbetade några år som läkare i Stockholm.

Professor vid Uppsala universitet

I juni 1739 var Linné med och grundade Kungliga Vetenskapsakademien tillsammans med bland andra Jonas Alströmer, Anders Celsius och Christopher Polhem. Han lottades till akademiens förste ordförande. Samma år gifte han sig med Sara Elisabeth Moræa från Falun.

1741 blev han professor i medicin vid Uppsala universitet, och året därpå bytte han professur med Nils Rosén och blev professor i botanik. Han var rektor för universitetet 1750, 1759 och 1772 och inspektor för Smålands nation. Föreläsningarna var populära, men ännu mer populära var hans botaniska exkursioner i markerna runt Uppsala.

På 1740-talet skickade riksdagen och regeringen ut honom på resor för att inventera landets naturtillgångar:

• Öland och Gotland 1741, där han och studenterna hittade 100 växter som inte dokumenterats tidigare. Ön har fortfarande en av landets rikaste floror, något vi tar upp i vår rolig fakta om Öland.
• Västergötland 1746, från 12 juni till 11 augusti.
• Skåne 1749, med uppdrag att bland annat hitta platser där valnötsträd och oxlar kunde växa.

Reseböckerna, till exempel Öländska och Gothländska resa och Skånska resa, blandar växter och djur med beskrivningar av hur människor levde.

Vad gjorde Linné för vetenskapen?

Linnés stora bidrag var ordning. Före honom hade växter ofta långa latinska beskrivningar i stället för namn. Han införde två saker som fortfarande används inom biologin:

1. Binär nomenklatur. Varje art får ett släktnamn och ett artnamn. Species plantarum från 1753 räknas som startpunkten för giltiga växtnamn, och tionde upplagan av Systema naturae från 1758 som startpunkten för djurnamn.
2. Sexualsystemet. Växterna delades in efter antalet ståndare och pistiller i blomman, i 24 klasser. Systemet var enkelt att använda men konstlat, och det har sedan länge ersatts av indelningar efter släktskap.

I första upplagan av Species plantarum fick nästan 6 000 växtarter vetenskapliga namn. När Systema naturae nådde sin tionde upplaga beskrev den 4 400 djurarter och 7 700 växtarter. Där introducerades också namnen Mammalia och Primates, och människan fick namnet Homo sapiens och placerades i djurriket, vilket väckte kritik i samtiden.

Inom botaniken skrivs auktorsförkortningen “L.” efter de arter Linné beskrev. Andra viktiga verk är Flora svecica (1745), Fauna svecica (1746) och Philosophia botanica (1751).

Linnés lärjungar som reste jorden runt

Som professor samlade Linné omkring sig en grupp begåvade studenter. 17 av dem kallade han sina apostlar. De reste på expeditioner till Kina, Sydafrika, Sydamerika, Nordamerika och Arabiska halvön för att samla in växter, djur och kunskap åt honom.

Resorna var farliga. Sju av apostlarna kom aldrig hem. Peter Forsskål dog av malaria i Jemen 1763, och när hans sista brev nådde Linné ett år senare kallade Linné det ett brev “från dödens rike”. Andra, som Daniel Solander, Anders Sparrman och Carl Peter Thunberg, följde med på James Cooks seglatser eller reste till Japan och Sydafrika och blev själva kända forskare. Pehr Kalm reste till Nordamerika och Pehr Osbeck till Kina.

Adlandet och livet på Hammarby

Kung Adolf Fredrik adlade Linné 1757 för hans insatser för vetenskapen och Sverige, och 1761 introducerades han på Riddarhuset. Fram till dess hade han hetat Carl Linnaeus, och nu blev han Carl von Linné. Han hade då redan fått Nordstjärneorden, och på senare porträtt syns både ordenstecknet och blomman linnea.

1758 köpte han gårdarna Hammarby och Sävja, cirka 12 km sydost om Uppsala. På Linnés Hammarby tillbringade familjen somrarna, och 1762 byggdes en större huvudbyggnad. Vintrarna bodde de vid Svartbäcksgatan i Uppsala.

Linné och Sara Lisa fick sju barn, varav fem växte upp: fyra döttrar och en son. Sonen, Carl von Linné den yngre, föddes 1741 i Falu Kristine församling och efterträdde fadern som professor i botanik. Han dog ogift 1783, och med honom dog den adliga ätten ut.

Död och eftermäle

Mot slutet av livet besvärades Linné av gikt, tandvärk och slaganfall. Han lämnade rektorsämbetet 1772 och dog den 10 januari 1778, 70 år gammal. Trots att han önskat bli begravd på sin gård begravdes han i Uppsala domkyrka den 22 januari.

Efter sonens död såldes samlingarna till den engelske medicinstudenten James Edward Smith: 14 000 växter, 3 198 insekter, 1 564 skal, omkring 3 000 brev och 1 600 böcker. Smith grundade fem år senare Linnean Society of London, där huvuddelen av Linnés herbarium fortfarande finns.

Ett levande arv i Sverige

Linné syns på många ställen i dag:

• Han prydde framsidan på hundrakronorssedeln som trycktes från 1985 och gällde till 30 juni 2017.
• Linnéuniversitetet i Växjö och Kalmar bildades 1 januari 2010 och är uppkallat efter honom.
• Råshult, Linnéträdgården, Botaniska trädgården och Linnés Hammarby kan besökas, och 2007 föreslogs flera av platserna som världsarv inför 300-årsjubileet.
• Linnés kvarlevor är lektotyp för arten Homo sapiens, eftersom hans beskrivning av människan byggde på honom själv.

Det mest kända porträttet av honom målades av Alexander Roslin 1775 och finns i Statens porträttsamling på Gripsholms slott.

Vanliga frågor om Carl von Linné

Varför kallas Carl von Linné blomsterkungen?

Smeknamnet kommer av att han ägnade livet åt växter, gav tusentals arter deras vetenskapliga namn och skapade ett system för att ordna växtriket. Internationellt har han också kallats Princeps botanicorum, botanikernas furste.

När föddes Carl von Linné, 13 eller 23 maj?

Båda datumen förekommer. Han föddes den 13 maj 1707 enligt den kalender som gällde i Sverige då, vilket motsvarar den 23 maj i den gregorianska kalender vi använder i dag.

Varför bytte Linnaeus namn till von Linné?

När han adlades 1757 fick han ett adligt namn. Carl Linnaeus blev Carl von Linné, och på latin skrev han sig därefter Carolus a Linné.

Vad heter blomman som är uppkallad efter Linné?

Linnean, Linnaea borealis, är en liten skogsväxt med rosa klockblommor som var hans favorit. Den är i dag Smålands landskapsblomma.

Var är Carl von Linné begravd?

Han ligger begravd i Uppsala domkyrka. Till 300-årsminnet 2007 smyckades graven med särskild blomdekor.

Bild: Alexander Roslin / Wikimedia Commons, public domain.